"Hej Soffan!
Ledsen för din skull men se det från den ljusa sidan – du kan komma till oss på Polhem och skina upp idrottsinstitutionen."

"Usch vad tråkigt med så tveksamma besked. Men du fick ju jobbet ”första gången” för att du var bäst. Hoppas chefen kan stå för den bedömningen igen. I annat fall är du alltid välkommen och gör ofantligt stor nytta när du är hos oss! Hörs igen!"

"Hej Sofie!
Det var ju tråkigt. Det positiva är ju att du kommer till oss på fredagar med fika, som den tradition du startade i fredags. Ses på fredag!!!"

Kortisonsprutan jag fick förra fredagen gjorde ingen nytta så igår var det dags för en röntgen. Ingen av läkarna från hälsocentralen trodde den skulle visa något men ville ändå vara helt säkra så det kunde stryka skelettskada i utredningen. Men så visade det sig att det var precis vad det var, en spricka i ett av benen i foten... jag tar det från början.

Tar mig till drop-in på röntgen på sjukhuset kl 9.00 och det går snabbt att komma in och få det gjort. Nu skulle jag bara vänta 10 minuter på att en ortoped skulle kolla på bilderna och skicka hem mig (eftersom bilderna ju inte skulle visa något "fel"). Men så kommer en sköterska ut och förklarar vilken väg jag ska gå för att komma till akutmottagningen (Va?? Vänta här nu, vad ska jag dit och göra???? Tusen tankar snurrade i huvudet).

Fick sitta en liten stund i väntrummet på akuten innan en sköterska kom och guidade in mig på ett rum med hälsningen att ortopeden kommer snart. Efter ett par minuter insåg i vilket rum jag befann mig, det var fullt av gipsskenor, skruvmejslar, tänger, hinkar med vita gipsfläckar mm. Jag kände hur paniken började stiga och jag ville därifrån innan ortopeden hann komma. Jag började öva in massor av argument för att undvika att någon skulle gipsa min fot, utifall... jag visste ju inte vad det var för fel, bara att jag befann mig i akutmottagningens gipsrum.

Så kommer då herr ortoped och en sjuksköterskestudent in i rummet och han frågar vad som hänt och hur det känns i foten, klämmer, trycker och böjer. Sedan berättar han att man på bilderna ser en spricka i ett av benen i foten men att man inte måste gipsa. (Tack gode gud!!) Om jag ville minska smärtan så skulle han lägga en gipsskena på foten, men den skulle inte ha något att göra med läkningen. Lättaste beslutet på länge, klart jag inte vill ha ont men har jag gått 5 veckor utan gips så klarar jag mig ett par veckor till.

Två timmar senare, alltså vid 11-tiden, lämnar jag sjukhuset på lätta ben... dock något omtumlad.

Jag kom alltså undan med ett par veckors träningsförbud och smärtstillande tabletter. Det känns ändå okej, även om jag efter den här veckans träningsförbud redan klättrar på väggarna.

Nu åker jag hem till Ljusne och vilar upp mig över helgen.

En trevlig helg är slut och en ny vecka har börjat.
Fredagen startade jag med att gå till doktorn, har man haft ont i foten i en månad och inte kunnat sparka på en boll så lessnar man till slut... en timme, två läkare, en kortisonspruta i foten och en veckas träningsförbud senare gick jag därifrån med orden; kom tillbaka för provtagning på måndag och uppföljning på onsdag så får vi se om det behövs röntgas eller om sprutan har hjälpt. På kvällen hade jag så ont i foten att det knappt gick att gå på den så en filmkväll med Rickard satt perfekt, det hela slutade dock med att vi båda somnade där i soffan.

På lördagen tog jag och Alex en sväng på stan och fika på Java, foten kändes bättre igen efter sprutan. Kvällen spenderades hemma hos Karro som bjöd på middag och smarrig efterrätt. Vi var några tjejer där som med paltkoma tittade på Mello och sedan spelade spel, kul att rätt låtar gick till Globen!

Nu sitter jag här med ett plåster i armvecket och ska pallra mig iväg till Polhem.

Mitt internet vill inte fungera, det har gått en vecka nu. De första dagarna var det bara skönt men nu börjar jag sakna det lite... så passar på att kika runt lite nu när jag sitter i skolbibblan. Egentligen är jag ju inte längre student, men utan dator hemma kan man ju heller inte skicka iväg sitt CV så då är bibblan perfekt. Ska gå ner till 3 på stan när jag går härfrån och fråga om de vet vad internetproblemet beror på... men tycker inte om att gå in i den affären när det står två-tre unga killar där bakom disken... jag vet, jag är töntig.

Har varit på ett tokjobbigt brottar/fyspass med fotbollsgänget. Varjenda liten muskel i hela kroppen skakade under "slutspurten" som vår brottare kallar det... sitta 90 grader i 4 minuter och sedan göra plankan i 3 omgångar där varje omgång är 1½ minut. Jag kan lova att svetten droppar från pannan, men otroligt skönt efteråt! Nu laddar jag för en heldag i bibblan imorgon, måste börja skriva på slutuppgifterna som blivit liggandes då jag har jobbat.

Jag skulle inte ha varit så negativ inför tisdagen, för det blev den bästa tisdagen såhär långt 2012.

Vi hade den långa föreläsningen i skolans musiksal så på rasten stannade jag och Sanna kvar en stund och hon underhöll mig med gitarrspel och fin sång... jag vill också kunna! På eftermiddagen fick vi i uppgift att fråga 10 studenter "vad mobbning är för dom" så jag och Sanna sprang runt som två stjärnreportrar i bibblan, korridorerna och caféterian.

Efter skoldagen mötte jag upp Maggi på stan och tog en långfika på Java. När jag skickat hem henne med 18-tåget blev jag bjuden på lyxmiddag hos Alex. Där kom vi också fram till att vi den närmaste månaden ska satsa på träning "Biggest looser á la Sofie och Alex" (dock utan vinnare och ingen hets på att gå ner i vikt eller inte få äta något onyttigt ibland). Vi hittade också snygga träningskläder och löparskor, klicka här om du vill se.

Så nu är jag taggad för kvällens träning, med en öm fot kan man ändå köra brottarträning/fysträning med fotbollsgänget - det har jag bestämt.

Jag har lagat punktering på en cykel och kopplat in en dvd, man skulle lätt kunna tro att jag har gått och blivit en man. Men så blir jag snabbt påmind att så är inte fallet, fan jag fattar knappt hur man svarar i min nya telefon. Än mindre hur man för över bilder från den till datorn, så tills jag fått koll (läs: hjälp) blir det inte många bilder här inte...

Det är fortfarande en enda oreda i garderoberna och väskaorna står kvar på samma ställe, ouppackade. Det känns som jag i ett nötskal, har ärvt min käre pappas sinne får ordning och reda... Men de får stå där ett tag till, för om ett par timmar väntar ännu en fotbollsträning och sedan bio.