Kortisonsprutan jag fick förra fredagen gjorde ingen nytta så igår var det dags för en röntgen. Ingen av läkarna från hälsocentralen trodde den skulle visa något men ville ändå vara helt säkra så det kunde stryka skelettskada i utredningen. Men så visade det sig att det var precis vad det var, en spricka i ett av benen i foten... jag tar det från början.

Tar mig till drop-in på röntgen på sjukhuset kl 9.00 och det går snabbt att komma in och få det gjort. Nu skulle jag bara vänta 10 minuter på att en ortoped skulle kolla på bilderna och skicka hem mig (eftersom bilderna ju inte skulle visa något "fel"). Men så kommer en sköterska ut och förklarar vilken väg jag ska gå för att komma till akutmottagningen (Va?? Vänta här nu, vad ska jag dit och göra???? Tusen tankar snurrade i huvudet).

Fick sitta en liten stund i väntrummet på akuten innan en sköterska kom och guidade in mig på ett rum med hälsningen att ortopeden kommer snart. Efter ett par minuter insåg i vilket rum jag befann mig, det var fullt av gipsskenor, skruvmejslar, tänger, hinkar med vita gipsfläckar mm. Jag kände hur paniken började stiga och jag ville därifrån innan ortopeden hann komma. Jag började öva in massor av argument för att undvika att någon skulle gipsa min fot, utifall... jag visste ju inte vad det var för fel, bara att jag befann mig i akutmottagningens gipsrum.

Så kommer då herr ortoped och en sjuksköterskestudent in i rummet och han frågar vad som hänt och hur det känns i foten, klämmer, trycker och böjer. Sedan berättar han att man på bilderna ser en spricka i ett av benen i foten men att man inte måste gipsa. (Tack gode gud!!) Om jag ville minska smärtan så skulle han lägga en gipsskena på foten, men den skulle inte ha något att göra med läkningen. Lättaste beslutet på länge, klart jag inte vill ha ont men har jag gått 5 veckor utan gips så klarar jag mig ett par veckor till.

Två timmar senare, alltså vid 11-tiden, lämnar jag sjukhuset på lätta ben... dock något omtumlad.

Jag kom alltså undan med ett par veckors träningsförbud och smärtstillande tabletter. Det känns ändå okej, även om jag efter den här veckans träningsförbud redan klättrar på väggarna.

Nu åker jag hem till Ljusne och vilar upp mig över helgen.