Igår kväll hejade jag på Danny och gick sedan på födelsedagsfest, en fin lördagskväll. Dagen hade jag spenderat i ett garage på Brynäs, inte lika festligt kanske... Men vi åkte dit med en grå bil och några timmar senare åkte vi hem i en svart. Jag tycker det är roligt att städa och göra saker rena när man ser stor skillnad mellan före och efter, man vill ju se att allt slit gjort nytta liksom.

En grå bil och i bakgrunden snygga väggprydnader, "kurden"...

Jag tvättade bil och Rickard skruvade på motorcykeln. Jag är väl ingen expert på biltvättning men det hade nog inte gått så bra om vi hade bytt sysslor, dock kom han och hjälpte till att tvätta också när han var klar med sitt skruvande.

Idag har det varit en fantastisk vårdag igen och jag har läst bok i solen på balkongen där termometern visade 12,8 grader varmt. Sedan åkte vi upp till Hemlingby och gick en slinga innan vi stannade till och grillade korv, dock hade solen försvunnit bakom träden innan vi fick mat i magarna.



Nu väntar en myskväll borta på staketgatan med tjejerna innan en nya vecka startar. En vecka som för skolbarn/ungdomar innebär sportlov här... för mig innebär den också sport, för jag får börja träna igen imorgon!! Äntligen.

"Hej Soffan!
Ledsen för din skull men se det från den ljusa sidan – du kan komma till oss på Polhem och skina upp idrottsinstitutionen."

"Usch vad tråkigt med så tveksamma besked. Men du fick ju jobbet ”första gången” för att du var bäst. Hoppas chefen kan stå för den bedömningen igen. I annat fall är du alltid välkommen och gör ofantligt stor nytta när du är hos oss! Hörs igen!"

"Hej Sofie!
Det var ju tråkigt. Det positiva är ju att du kommer till oss på fredagar med fika, som den tradition du startade i fredags. Ses på fredag!!!"

Kortisonsprutan jag fick förra fredagen gjorde ingen nytta så igår var det dags för en röntgen. Ingen av läkarna från hälsocentralen trodde den skulle visa något men ville ändå vara helt säkra så det kunde stryka skelettskada i utredningen. Men så visade det sig att det var precis vad det var, en spricka i ett av benen i foten... jag tar det från början.

Tar mig till drop-in på röntgen på sjukhuset kl 9.00 och det går snabbt att komma in och få det gjort. Nu skulle jag bara vänta 10 minuter på att en ortoped skulle kolla på bilderna och skicka hem mig (eftersom bilderna ju inte skulle visa något "fel"). Men så kommer en sköterska ut och förklarar vilken väg jag ska gå för att komma till akutmottagningen (Va?? Vänta här nu, vad ska jag dit och göra???? Tusen tankar snurrade i huvudet).

Fick sitta en liten stund i väntrummet på akuten innan en sköterska kom och guidade in mig på ett rum med hälsningen att ortopeden kommer snart. Efter ett par minuter insåg i vilket rum jag befann mig, det var fullt av gipsskenor, skruvmejslar, tänger, hinkar med vita gipsfläckar mm. Jag kände hur paniken började stiga och jag ville därifrån innan ortopeden hann komma. Jag började öva in massor av argument för att undvika att någon skulle gipsa min fot, utifall... jag visste ju inte vad det var för fel, bara att jag befann mig i akutmottagningens gipsrum.

Så kommer då herr ortoped och en sjuksköterskestudent in i rummet och han frågar vad som hänt och hur det känns i foten, klämmer, trycker och böjer. Sedan berättar han att man på bilderna ser en spricka i ett av benen i foten men att man inte måste gipsa. (Tack gode gud!!) Om jag ville minska smärtan så skulle han lägga en gipsskena på foten, men den skulle inte ha något att göra med läkningen. Lättaste beslutet på länge, klart jag inte vill ha ont men har jag gått 5 veckor utan gips så klarar jag mig ett par veckor till.

Två timmar senare, alltså vid 11-tiden, lämnar jag sjukhuset på lätta ben... dock något omtumlad.

Jag kom alltså undan med ett par veckors träningsförbud och smärtstillande tabletter. Det känns ändå okej, även om jag efter den här veckans träningsförbud redan klättrar på väggarna.

Nu åker jag hem till Ljusne och vilar upp mig över helgen.

En trevlig helg är slut och en ny vecka har börjat.
Fredagen startade jag med att gå till doktorn, har man haft ont i foten i en månad och inte kunnat sparka på en boll så lessnar man till slut... en timme, två läkare, en kortisonspruta i foten och en veckas träningsförbud senare gick jag därifrån med orden; kom tillbaka för provtagning på måndag och uppföljning på onsdag så får vi se om det behövs röntgas eller om sprutan har hjälpt. På kvällen hade jag så ont i foten att det knappt gick att gå på den så en filmkväll med Rickard satt perfekt, det hela slutade dock med att vi båda somnade där i soffan.

På lördagen tog jag och Alex en sväng på stan och fika på Java, foten kändes bättre igen efter sprutan. Kvällen spenderades hemma hos Karro som bjöd på middag och smarrig efterrätt. Vi var några tjejer där som med paltkoma tittade på Mello och sedan spelade spel, kul att rätt låtar gick till Globen!

Nu sitter jag här med ett plåster i armvecket och ska pallra mig iväg till Polhem.