Facebook gör ju om sig själv hela tiden (ja, ni förstår vad jag menar...) och numer kan man se vad man skrev som status "den här dagen för ett år sedan". Och visst kan det vara roligt, det fyller ju ungefär samma funktion som bloggen, dvs påminner mig om saker som har hänt. Idag för precis ett år sedan uppdaterade jag min status med följande mening "Galej på kåren, lyskväll och torginvigning med Salem Al Fakir... en bra helg helt enkelt." Och det var precis allt annat än vad jag ville bli påmind om, så tack så jävla mycket Facebook för att min måndag blev en riktig skitdag.

Jag minns den helgen som om den var igår, jag minns så extremt många detajer, trots att jag helst av allt bara vill glömma. Jag minns den plastiga kungakronan som glömdes kvar på mitt golv efter kåren, hur jag fick mina converseskor knutna när jag skulle iväg på torginvigningen för att jag pratade med Camilla i telefonen och inte kunde knyta själv. För att inte tala om lyskvällen...

Den första lyskvällen för mig i Gävle var 2005 och den var lite annorlunda kan man säga. Jag och Camilla skulle möta upp vännerna i nollningsgruppen på Midgård men hamnade av någon anledning på Hälsans stig (som var upplyst av marschaller) så vi gick och gick och gick... det var nog tur att vi hade vin med oss! :) De andra lyskvällarna har jag inget speciellt minne av, förrutom då den förra året, den som jag nämnde i min statusuppdatering. Den som gjorde att jag i lördags när det var dags att tända alla marschaller igen stängde in mig och gömde mig från verkligheten. Det fanns inte en chans i världen att jag skulle gå på vägar kantade av marschaller och minnas den underbara känslan jag hade förra gången.

Om ett år kanske jag ser tillbaka på allt det här som något bra, något jag lärt mig saker ifrån. Fram tills dess ska jag lära mig andra saker, kanske från de vetenskapliga artiklarna som ligger och stirrar på mig här bredvid.
Dags att sluta vara bitter och hugga tag i markeringspennan och pappershögen!