Skrev det här för ett tag sedan, valde att inte publicera men vad tusan, det är en del av mig...

Det bubblar av känslor inom mig. Det finns mycket jag vill ha sagt, men jag vet inte hur.
Är jag arg? Nej.
Är jag ledsen? Ibland.
Är jag besviken? Ja.

Jag tycker att när man är i vår ålder så ska man kunna behandla folk i sin omgivning med respekt, speciellt när det kommer till de man bryr sig om. Man ska våga stå för sina handlingar och inte gömma sig bakom andra människor.

Den här hösten har jag upplevt många roliga saker, men jag har också varit med om motsatsen. Två personer som jag tycker (tyckte?) väldigt mycket om valde att vända mig ryggen. Det är iallafall så jag tolkar och upplever situationen.
Det har gjort/gör ont och jag har varit/är både ledsen och besviken. Det var ju inte såhär det skulle bli. Är det över nu?

Jag väljer att inte nämna några namn, fast jag vet att flera av er vet precis vilka två jag menar. Ni vet eftersom jag har ventilerat mina tankar och fått många kloka råd tillbaka. Utan er hade den här situationen varit betydligt mycket jobbigare att bemästra. Jag säger inte att jag är färdig med det här än, det är en lång väg kvar. Men någonstans efter vägen har jag ändå börjat se ljuset i tunneln. Vissa dagar är jag riktigt stark och intalar mig själv att det inte är jag som har förlorat något på det här, det är dom. De har förlorat mig.

Jag är bra på att ge människor jag tycker om en andra chans. Men den här gången är frågan om det verkligen är värt det. Det kommer aldrig kunna bli som förut, och min respekt för dessa två har sjunkit något så kolossalt. Vill jag? Orkar jag? Jag vet till exempel inte längre hur jag ska kunna värdera deras ord, hur jag ska kunna tro på det de säger. Vad betyder egentligen meningar som "Jag tycker om dig, du är en helt fantastisk person och en av de jag bryr mig mest om." För mig är det starkt värderade ord som man inte säger till vem som helst. Speciellt inte när man bara veckor senare vänder ryggen till och bokstavligt talat försvinner ur personens liv. Hur ska jag veta att de ni säger nästa gång är sant?

Det har funnits, och finns fortfarande, kvällar när jag saknar dessa två personer så otroligt mycket. De var en jättestor del av min vardag och jag älskade att vara i deras närhet. I nuläget vet jag inte hur det skulle kännas att umgås med dem igen. På något vis skrämmer den känslan mig, för jag vet att även om vi har "lyckats" att inte träffats på två månader så är det bara en tidsfråga innan vi ses igen.

Är jag samma Sofie utan er? Nej.
Vill jag ge oss en andra chans? Ibland.
Saknar jag er? Ja.