Jag ska skriva om tomten, om mina fina julklappar och om min härliga släkt... Men jag vill inte vara som alla andra och skriva om det just nu, så nu uttrycker jag istället mina klagomål över den ömma och onda kropp som mitt huvud sitter fast på.

När jag kom till Ljusne i onsdags var det nätt och jämt att jag hann byta om till träningskläder innan ett fyspass på brottarmattan väntade tillsammans med tjejerna i fotbollslaget. På torsdagen var det kört, varenda liten rörelse gjorde att det kom underliga ljud (¤¤%&##¤) från min mun... Det spelar ingen roll att jag har tränat lite själv, de där mördarpassen tar död på samtliga delar av min 171 cm långa kropp. Julaftonen var nästan lika orörlig den, satt jag mig ner på golvet med de små barnen så reste jag mig helst inte mer en dagen. Imorse kl 8.30 (!) var det så dags för nästa träningspass, bort med julmaten!! Men det är skönt att ha ont när man har träningsvärksont, intalar jag mig.

Två julaftonar har jag klarat av på två dagar.
Mer om det nästa gång.