Jag har mer och mer börjat inse något som jag egentligen inte alls vill inse. En av mina bästa vänner, eller åtminstone en av de som jag trodde var det, verkar ha glömt att jag fortfarande är vid liv... Så surprise, jag lever!

Jag tycker inte om envägskommunikation, man är faktiskt två om en vänskap och det ska inte betyda att jag hela tiden ska behöva dra lasset framåt genom att höra av mig. När jag senast gjorde det var det ett relativt kyligt svar jag fick tillbaka och jag bestämde mig i den sekunden att det fick vara sista gången, nu ligger bollen hos dig... (för jag vet att jag inte har gjort något fel eller något som kan ha missuppfattas.)

Det känns verkligen tråkigt och ganska konstigt, jag kommer liksom knappt ihåg när vi sågs senast. Jag vill veta vaför det har blivit som det är nu, tycker inte om att inte veta orsaken.

Kanske är det just dig detta berör. Och på något vis hoppas jag att det når fram till rätt person, att du läser och funderar. Att du hör av dig! Att vara i ingemansland är inget som tilltalar mig, antingen är man vänner eller så är man det inte. Svårare än så är det inte!

Rasmus saknade härom kvällen en av sina bästa vänner som ett tag framöver jobbar utomlands, han hade löst det hela genom att hitta en stand-in; "Byggt en låtsaskompis. Satt kläder på en soffdyna.. han heter Walter o är rätt snäll o så.. men säger inte så mycket".
Nu har jag (och även Rasmus såklart) sådan tur att vi ju faktiskt är omringad av flera underbara vänner, men ibland saknar man ändå just en speciell...