Uppsatsskrivandet har förut varit ungefär som i en rad från Keith Urbans låt Somebody like you, dvs. I take one step forward and a two steps back. Nu skulle jag mer se det som Sten & Stanleys gamla goding Två steg fram och ett tillbaka. Vad jag menar är alltså att jag har avancerat, jag tar mig numera mer framåt än bakåt och det känns skönt, otroligt skönt. Risken finns att, när min handledare imorgon skickar tillbaka de 16 sidor han har läst och kommenterat, det är en annan visa igen. Men just nu gläds jag för det lilla. Så det blir till att fika med tjejerna i eftermiddag samt gå på lägenhetsvisning hos Anette, jag menar, där har jag ju aldrig varit förr :)