För ett tag sedan lovade jag något. Jag lovade att jag skulle göra en sak om jag fick högre betyg än D på min uppsats.  Först tänkte jag säga E men för att vara på den säkra sidan drog jag till med ett D, då visste jag att jag aldrig skulle behöva genomföra det jag lovade. 

För snart två veckor sedan kom mailet som överraskade mig totalt och jag berättade glatt nyheten för Maria, eftersom jag befann mig vid hennes dator. Genast bröt hon ut i ett gapskratt och jag såg nog ut som ett frågetecken innan det gick upp för mig. ...Bra Sofie, nu har du ställt till det för dig igen.

Trots att jag haft tid på mig att fundera över hur jag ska slingra mig ur situationen har jag inte kommit fram till något som känns användbart, än. Jag tycker väldigt mycket om min Anna-Maria, tro mig, men när hon sa att jag var tvungen att göra det tvekade jag en aning. "Eftersom du ogillar människor som säger eller lovar saker och sen inte håller det vill väl inte du göra detsamma." Och visst har hon sin poäng, men va tusan det här måste väl va ett undantag... Visst är det väl? Det är ju ändå bara mig det handlar om i det här fallet, igen annan person är ju egentligen inblandad.

Jag ställer mig fortfarande frågade...
Vad hände?
Hur kunde det bli såhär?
VAD GÖR JAG NU?