Trött i huvudet, trött i sittmusklerna och trött på KBT. Japp, precis så känner jag just nu. Samtidigt har jag en härlig känsla av att vara glad och lättad. Jag vet vad det beror på och jag har längtat efter att känna så igen. Saker och ting blir så mycket bättre när man får chansen att lätta lite på hjärtat med de/den inblandade. Innerst inne vill jag tycka bra om dig även om du ibland gör det svårt. Men ännu en gång har vi rett ut det. Kanske är det ett bevis på att vi har en stark vänskap, kanske är jag en aning naiv. Hur som helst känns det bra för stunden och jag låter det vara så.

Ett mycket efterlängtat samtal från fröken Jensen har nyss ägt rum, det är nästan obeskrivligt hur mycket jag saknar att ha henne här i huset hos mig. Senast i måndags sa jag att jag skulle "till Camilla" när en granne frågade. Tror jag aldrig kommer vänja mig att hon inte bor på andra sidan vinden längre. Men snart gör hon och Anna förmodligen ett litet gästspel i Gävle igen, inte en dag försent.

Dagens tillåt mig att hånflina infann sig efter att ha läst följande text på samma bild som en vän till mig är med på; "In his own way he is, perhaps, the most dangerous man who ever lived". Efter det var föreläsningen delvis räddad.


Jag och Camilla