Har varit och hälsat på Annika idag och bla. diskuterat finalen i KM. Hon påminnde mig om hur publiken jublade och klappade händerna när fyra nervösa Laik-spelare åter entrade planen för ytterliggare 5 minuters spel, förlängningen. Jag kommer ihåg hur jag (och säkert också Linda) gick med skakiga ben upp mot mittpunkten och hur vi reagerade på publiken som uppenbarligen hejade på oss. En härlig känsla. Undra om det är så artister känner sig?
Välbehövligt och inte en dag för sent fixade Annika håret på mig. Inga drastiska åtgärder, men ack så nödvändigt.

För övrigt är jag är mitt inne i en The Poodles-period för tillfället, herregud killen sjunger ju som jag vet inte vad...
Såg dem en sensommarkväll hemma i Gävle förra året, när Cityfesten gick av stapeln närmare bestämt.
Hittade en kort video därifrån... och någonstans bland alla människor står jag och Maria och tycker att musiker är ett trevligt släkte ;)

http://www.youtube.com/watch?v=SoUNTVdG790&feature=related