Ett skogslandskap klädd i vitt. Träden är tyngda av snö och ligger som en allé över mig. Det är tyst och stilla, så som det bara kan vara i skogen när vinterns guld isolerar alla ljud. Det enda som hörs är skidorna som glider längs spåren, stavarnas jämna tempo och andningen. Jag nästan svävar fram i snön, en känsla av tyngdlöshet infinner sig. Det är som om de vita molnen från en varm sommardag lagt sig som ett täcke över marken. De lyfter mig och bär mig ömt framåt. När ett kalhygge närmar sig ökar hjärtfrekvensen och ögonen letar febrilt efter en stor, brun och lurvig gestalt. En björn. Jag skådar ingen och kan istället åter slappna av och koncentrera mig fullt ut på skidorna som tar mig åter mot civilisationen. Den sista biten går snabbt. Utan varken publik eller applåder ökar farten ändå märkbart och skylten som tecknar för målgång är nära. Närmare. Bakom mig. Jag vinklar mitt ansikte och tittar upp mot skyn och känner hur en snöflinga sakta landar på min kind för att i samma sekund omvandlas till en droppe vatten. Jag trivs. Jag mår bra. Jag är i himmelriket här på jorden. Jag är på Hömyra en vinterdag i januari.