Varje gång kommer jag på mig själv med att sitta och fundera på hur jag hamnade i just denna sits, hur blev det såhär? Och nästan lika ofta slutar jag illa kvickt med att leta efter svaret, jag inser att det endast tar onödig energi eftersom det förmodligen inte ens finns något svar i många av fallen.

Hur som helst, denna gång handlar det om min lilla hobby som inkluderar en rund boll som folk i allmänt gillar att sparka på. När jag åkte hem till Ljusne under julledigheten tänkte jag träna lite med "gänget" för att slippa all ångest jumat och framförallt alla sötsaker frambringar. Några träningar och en match senare sitter jag nu här och är nervös inför helgens bravader. Här snackar vi KM, "Bäst i stan", ja kalla det va ni vill, jag vet ändå att publiken kommer vara enorm och minsta lilla misstag jag gör på planen föjs av tustentals vakande fotbollsögon. Usch, jag är inte längre gjord för dessa evenemang. De senaste åren har jag från läktaren följt både herrarna och damernas matcher fram till finalerna då det avgörs vem som är stans bästa dam- och herrlag. Sist jag var med var det vårat lag som vann för tredje året i rad, därefter har dett gått lite upp och ned, men spänningen finns alltid där och det är en sådan otrolig känsla.

Det var tre eller fyra år sedan jag senast satte mina fotbollsskor i denna hall inne i Söderhamn. På den tiden hade jag kondition, bollvana, lugnet och allt det som behövs för inomhusfotboll. Vad jag har nu märks på söndagkväll, jag vet att blåmärken, onda muskler och andra små skavanker kommer finnas där. Dom tar jag gärna så länge jag slipper ha ångest över hur jag kunde missa ett öppet mål i ett avgörade skede.

Jag ställer mig fortfarande frågan, hur blev det såhär? Hur kom det sig att jag blev en av det tolv? (Och då syftar jag inte på lärjungarna alltså ;)

Förresten, välkommen till min blogg! (Nu Camilla vet du vad jag förvänatr mig av dig :) )

Önska mig lycka till och håll tummarna för att jag fortfarande är vid liv efter kl 21.00 på söndag, det återstår att se.