När man tror att stormen har lagt sig, eller åtminstone lugnat ner sig betydligt så blåser den upp igen. När man minst anar det får man återigen kämpa för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Som liten satt man på sig sin simring och höll sig på så sätt flytande, varför kan man inte göra det nu? Varför var det så mycket enklare när man var liten?

Det är för tillfället många tankar som snurrar runt uppe i mitt huvud, på tok för många för mitt eget bästa. Är det inte det ena så är det det andra och just nu är det allt på samma gång. Och som många gånger förut ringde jag Rickard för lite sympati och kloka ord angående en av de saker som orsakar dessa snurriga tankar. Han skrattade gott åt mig och menade mer eller mindre att jag inte borde tänka så mycket. Att jag inte skulle dra så många slutsatser förrän jag har mer kött på benen. Men hur kan man sluta tänka? Jag har insett att jag inte kan låta bli att fundera, jag kan inte lämna vissa saker förrän jag gått igenom de scenarier som kan tänkas vara möjliga. Jag håller dock med honom om att det vore bättre att låta bli, att lämna det tills jag vet mer, tills det att jag har mer fakta att gå efter. Ändå kan jag inte låta bli...

När jag är arg, glad, ledsen, lycklig, besviken, så skriver jag ofta. På bara några minuter brukar en hel sida vara full av ord. Det är på något sätt som att jag skriver av mig känslorna, sätter dem på ett papper och går vidare därifrån. Någon form av dagbok kanske man kan kalla det för, men inte en sådan som fylls i varje dag, utan bara när jag är i behov av att få ur mig saker. Det är endast jag som vet vad som finns bland dessa blad och vilka personer och/eller händelser som fått mig att må på det sättet.

Just nu skulle jag förmodligen ha kunnat fylla flera sidor med mina ord. Men istället skrev jag det här och från det att det första ordet skrevs, fram tills nu har det gått fem minuter. Fem minuter av tankar och lika många minuter av känslor.

Jag är nog trots allt en känslomänniska. På gott och ont.