Det finns alltid ett men...

Gårdagskvällen spenderades hos Backman, eller Backe som fler känner honom som. Där var det full rulle på mina religionsvänner då deras opponering hade avklarats. Jag och Pahlin (som dock inte är en religionare) passade på att prata lite gamla idrottsklass-minnen, för jäklar vad mycket roligt vi har hunnit med tillsammans under terminerna. Vilka härliga människor och vilken sammansvettsad grupp vi va!






Jag trotsade det vita vinterlandskapet som är ute och tog cykeln till "Slottet" igår, efter lite överläggande med Camilla. Och tro det eller ej, men jag cyklar nog bättre när det är snö och is än när det är bar mark. Varför är jag aldrig som alla andra?


Förutsättningarna för gårdagens cykeltur.

Man skulle kunna tro att allt är jättebra just nu, MEN... det finns alltid ett men. Jag och Linda håller på att bli galen på handledaren som vi båda har haft. Han ringer när jag är på fest en fredag kl 21.30, på måndagskvällar kl 23.15, MEN nu när han måste höra av sig angående publiceringen i Diva hör vi inte ett knyst. "Jag ringer på tisdag"... nu är det torsdag och än har vi inte hört nåt. Vad är problemet??!!

Nu ska jag sluta irritera mig över det där och ta tag i packningen istället. Är ju en del saker som ska med hem, även om jag inte rikigt vet hur jag ska lyckas få med mig allt... På tal om hem, jag längtar dit. Jag längtar efter att träffa mina syskon, som jag inte sett på länge. Johan såg jag sist i augusti och Anna en snabbis i okober, så det är på tiden...




Sådär, det va allt för nu. Som vanligt har jag hoppat mellan det ena och det andra, hit och dit. Men då förstår du kanske hur det ser ut i mitt huvud just nu, det är lite snurrigt faktiskt... :)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0